12 x Helsingfors

Steget in i Brussels airlines Airbus A330 från Kinshasas varma tarmac har etsat sig in i minnet: Sitter i ‘VIP’ loungens solkiga konstlädersoffor och läser Paul Austers Man in the Dark, men faller stundvis utmattad ur verkligheten inte olikt huvudpersonen i boken. Vid anropet ut i den mörka, fuktiga kvällen, står vid de improviserade borden placerade på landningsbanan för säkerhetskontrollen, och klättrar sedan sakta upp längs trappan till flygplanet. Då jag tar de sista stegen ser jag ljuset — som ett gudomlig uppenbarelse! — som strömmar ut ur kabinen, jag ser luftkonditioneringens kalla fläkt som kondenseras till ett slingrande, rykande dis kring öppningen, och stewarden och flygvärdinnan i sina propra uniformer: ”Bonsoir!”. Jag börjar skratta av lättnad, av glädje – semester!

De fyra första nätterna hemma i Hfors; varje natt drömmar om arbete, kontor, kolleger; mer eller mindre verklighetstrogna situationer (navigerar propellerplan på en landningsbana?). Den andra natten står ”EUSEC” skrivet i väldiga versaler framför ögonen och går inte att blinka bort i morgonnattens gråa ljus; jag äter sömnmedicin för att pressa mig till vila.

Kvällen faller över Sandvikskajen.

Helsingfors har överlevt vintern; vårljuset är lågt men intensivt. Jag känner mig bländad inifrån. Underbart att få vara med vänner! Gamla förhållanden stiger upp till ytan och ormar sig i tankarna. Mamma är sjuk. En tamburvägg renoverar jag under dagarna, däremellan städar jag. Tredje sista kvällen uppträder 80-talets finländska popidol par excellence Neumann på krog, andra sista kvällen ser jag filmen ‘2001’ på en krog inredd som en boudoir i suggestiv sammet, och sista natten hinner jag med 3,5 timmar sömn men får 1,5 timme. Klockan 05.00 ringer väckarklockan men jag vet inte varför, alla tankar är suddiga, jag går ett par varv i mörkret för att komma ihåg att jag är på väg till flygfältet, och tillbaka till Kinshasa.

Lubumbashi – andra huvudstaden, fjärde utposteringen, sjätte militärregionen

På tisdagen 23.3 kl 05.30 var det avfärd till sydöstra DR Kongo och dess definitiva ekonomiska centrum Lubumbashi. Staden ligger i provinsen Katanga, stor som Frankrike, och kunde vara DR Kongos Kalifornien: den enda provinsen/staten som skulle klara sig utan resten av landet, allt i ett behagligt klimat och välansade gräsmattor. Resans ändamål var den officiella öppningen av EUSEC:s fjärde utpostering, som stöder FARDC:s 6. militära region. Händelsen till ära så reste generalen till ort och ställe, och jag i hans kölvatten.

Det skulle ordnas presskonferens, och där det i princip var klart, var det praktiska oklart. Kommendören för regionen är general Padiri, en legendarisk mai-mai rebell som i det andra kongolesiska kriget 1998-2003 var befälhavare för samtliga trupper i Nord- och Syd-Kivu, och en nära man till president(erna) Kabila. Han blev känd för sin ‘motti‘-taktik mot ruandesiska trupper, vilka besegrades vid flera tillfällen trots mai-maiernas tekniskt anspråkslösa utrustning. Vid krigsslutet integrerades hans trupper i FARDC, medan han själv utsågs till general, först i Kisangani (i nordöstra Orientale), och senare en förflyttning till Katanga. Morgonen den 24.3 hade vi möte och det blev klart att konferensen skulle gå av stapeln fyra timmar senare, och endast för en mindre grupp civila journalister — FARDC:s egna journalister ställer förstås färre, eller alltså inga, kontroversiella frågor. Denna risk blockerades därtill definitivt med att ge utrymme för diskussion enbart med general Michel och beträffande EUSEC. Öppen rapportering!

Kommendören för 6. militärregionen - ansvaret väger tungt.

Presskonferensen nådde i alla fall en respektabel grupp journalister, plus en hel del FARDC officerare som kom till evenemanget för information om vad EUSEC egentligen bidrar med. En representant från den lokala tidningen, med det ambitiösa namnet Qui pro quoi, deltog också. Under större delen av tiden försiggick konferensen i dunkel eftersom generatorn på gården slutade fungera, och istället ådrog sig en hop intresserade soldater som försökte reparera den. En konkret påminnelse om utgångsnivån för reformen av säkerhetssektorn.

Den tysta konflikten

Nedtecknat dagarna efter retur från en veckas vistelse i Bukavu den 15.3.2010:

En av de allvarligaste konsekvenserna med konflikten i östra DR Kongo är det utbredda sexuella våldet. FDLR, en grupp hutuer som förskansat sig i terrängen i provinserna Norra och Södra Kivu, vill hålla fast vid regionens lukrativ minaraltillgångar med vilken de finansierar sitt krig mot DR Kongo och Ruandas regering. I sin rebellverksamhet sprider de förödelse i lokala byar som ofta är svårtillgängliga, genom att stjäla skördar och övrig mat, utföra våldsdåd mot de som opponerar sig, och utnyttja våldtäkt som ett sätt att skrämma upp och straffa befolkningen. Sedan 2009 leder Kongos försvarsmakt FARDC en operation mot FDLR, först i samarbete med ruandesiska armén, sedan tillsammans med MONUC, FN:s fredsbevarare,  i operation Kimia II. Från och med 2010 heter operationen Amani Leo för att markera en skillnad från de katastrofala humanitära följderna av Kimia II. Under den tidigare operationen togs 1 400 civila av daga, det förekom åtskilliga förbrytelser mot mänskliga rättigheter, alltså med MONUCs stöd, och sålunda begränsas deras roll denna operation till logistikstöd, proviant, underrättelse o.dyl.

Problemen fortsätter dock under Amani Leo (‘fred nu’). FARDC har skapats i och med fredsbeslutet 2003 genom att integrera krigets alla  stridande beväpnade parter, och så sent som under 2009 integrerades ännu CNDP, en tutsiledd rebellgrupp stödd av Ruanda, och olika mai-mai grupper. Gemensamt för dessa en stor del av manskapet har inte fått militärutbildning, deras befäl och officerare kommer tillika från rebellgrupperna, disciplinen och dess övervakning haltar, och sålunda är det allmänt känt att också FARDC gjort sig skyldig till övergrepp. Inför Amani Leo har officerarna från FARDC som deltar i operationen granskats av MONUC för att bekräfta att de inte  (åtminstone såvida känt) brutit mot internationell humanitär lag och mänskliga rättigheter under tidigare strider.

Enligt en rapport från FN:s befolkningsfond UNFPA har det under år 2009 våldtogits ca 8 000 kvinnor enbart i landets östra delar. Enligt MONUC har 200 000 våldtäkter registrerats sedan kriget utbrott; det verkliga antalet är pga. flere orsaker naturligtvis högre. Det sexuella våldet är i sin omfattning ett nytt fenomen, det har blivit brutalare, och det har blivit endemiskt. Soldater inom FARDC är bland de skyldiga. Rättsväsendet har mycket svårt att komma åt förövarna: brotten rapporteras inte alltid, de skyldiga skyddas, ifall de döms så slipper de ut inom en kort tid och har föga avskräckande verkan. Militärrätten har inte medel för att funktionera (utbildad personal), logistik (electricitet, datorer, papper, pennor), inte fängelser, inte byggnader. Rätten i Goma, Norra Kivu, fungerar i ett tält. Rättsväsendet är lika oskyddat som de kvinnor och övriga offer det vill skydda.

I detta östra DR Kongos landskap våldtas ca 20 kvinnor, därtill emellanåt även barn och män, per dag.

Bukavu, Syd-Kivu

Största delen av den gångna veckan har jag tillbringat i DRK:s östra del, var det för närvarande — och sedan mer eller mindre 14 år pågått en konflikt. Bukavu är en relativt liten stad med sina 800 000 invånare; det är inte på något sätt påfallande att staden är så stor, eftersom en stor del av invånarna bor i små kyffen, tält eller hyddor. Samtidigt ligger staden oerhört vackert vid Kivu-sjön, med fem halvöar som sträcker sig över vattnet och en hög kust som bjuder på en oslagbar utsikt över sjöns yta och de avlägnsa bergen.

Resans ändamål var att bistå vid ett seminarium om kvinnors roll i säkerhetssektorns reform, och framför allt inom Kongos armé, FARDC. Seminariet öppnades av General Masunzu Pacifique, som är kommendör för den 10:de militära regionen. Han är ett exempel på de tidigare medlemmar av beväpnade grupper som iom. fredsavtalet i Goma 2007 har integrerats i FARDC och för hans del ledde det rakt till ledningen av Syd-Kivus militärområde. Integreringen är ämnad som en lösning för krigare i de 22 grupper som skrev under Goma-avtalet som inte vill desarmeras, demobiliseras och reintegreras i samhället, men svårigheten är att byta lojalitet lika lätt som man  byter uniform. Snarare kan det gå så att man fortsätter med den tidigare verksamheten men nu med försvarsmaktens emblem. Se där en av problemen som undergräver stabiliteten och säkerheten i området idag.

En av de avporträtterade har bakgrund i en rebellrörelse och är kriminell.

Uttalet är det outtalade

Vi har morgonmöte militärt precist kl 08h00, varje vardag. Kring ett hästskoformat bord sitter mellanchefer — i praktiken alla som är överstar eller högre, oberoende av uppgift — och ett mindre antal civila i olika roller. Mötet går sin gilla gång med korta uppdateringar från de flesta; endel parerar sin tur med RAS – rien à signaler, och endel visar powerpoints med fotografier från sina möten, som kanske inte är helt ändamålsenligt.  Emellanåt brusar chefen upp över någon kommentar som han tycker är malplacerad, och den ifrågavarande kollegan blir flamad på tid och ställe. Överlag är det ett väldigt ensamt möte; alla som gör anföranden är som balettdansörer på scen: det skall vara tekniskt precist, publiken följer noga med, gör man ett fel noteras det, och framför allt så har man inga medverkande som bifaller uppträdandet. Det sker högst efter mötet, bilateralt.

En gång i veckan är mötet längre, med medverkande kolleger från den andra europeiska missionen, EUPOL, och — något oväntat — US Armys förbindelseofficer, visserligen som reservist underställd amerikanska ambassaden. Även hon gör sin insats, men på ‘texasian’ som influerats av franska. Det är en fin form av lingua franca, där hon välartikulerat och ogenerat mal på för att sträcka sig över till Gamla världens representanter, som lågt brummande lyssnar på hennes tjocka accent. Emellanåt slinker en eller annan teknisk eller militär term igenom på engelska, som blommar upp mitt i det litet monotona som en begränsad språkbehärskning ofta medför. Kontrasten mellan amerikanskans ledighet och den strama perfektionen i franskan hos Den Femte Republikens representant blir stundvis alldeles dråplig. Hur långt dessa världar ligger från varandra! Det är inte förakt i frankofonernas ögon, det är sympati för att inte ha fötts till det stora språket — språket är den kapacitet som nämns varje gång chefen håller ett avskedstal för en icke franskspråkig.

100 m/s

Till BB, 12 februari 2010:

”Tänä iltana meillä oli taas läksiäisillalliset parille kolleegalle, kummatkin sympaattisia; pilke silmäkulmassa virnuileva saksalainen upseeri, joka on vetänyt jotain ihme seminaaria vastikään kongon armeijaan integroitujen maimai-sissien kanssa (hänen toimistossaan työpöydän takana oleva iso lippu ei ollutkaan mikään sissiryhmän symboli vaan osoittautui Mûnchenin futisjoukkueen lipuksi), ja tärisevä protugalilainen logistikko, jolla on vahva aksentti (pomo onnistui taas: ”lopuksi onnistuimme kaikki ymmärtämään NN vaikka puhuukin niin portugalilaisittain, mutta sehän on aivan luonnollista”). Istuin uuden kollegan vieressä, …/… saksalainen, Kinshasaan paluun kunniaksi päänsä kaljuksi ajanut, 55-kesäinen väitellyt historioitsija — jonka väitöskirjan aiheena oli Wehrmachtin kalustuston valmistaminen 1939-42. Se on ihan ok, mutta kun hän puhuu 6 viikon ikkunasta v.1940, jolloin saksa olisi voinut kääntää koko sodan edukseen, liikuivat meikän kurkussa katkaravut jo väärään suuntaan. Yksi välipomo, joka istui toisella puolella pöytää, on hävittäjälentäjä — ei uskoisi kun näkee hänen kumisen naamansa (G-voimat?) ja todella uncool pukeutuminen (tyyliin Lapuan bensis kesäiltana – 1995). Tiesitkö, että F16-koneella pääsee 15km korkeuteen 2.5 minuutissa?”

Päähenkilöt

Till BB, 11 februari 2010:

Fönstergallren är fasta.

”Suuria uutisia! Olen vihdoin viime viikonloppuna päässyt muuttamaan kopperostani huoneeseen, jossa on parkkipaikan sijasta pikkasen vihreää ikkunan ulkopuolella ja EUn lippu liehuu tangossa. Enää eivät seinät ole niin lähellä, että voi käsillä ja jaloilla koskettaa kaikkia neljää samaan aikaan. Vihdoin ja viimein malariaverkko, jonka alla voi nukkua rauhassa ja lisäksi se on aina hieman kodikasta. Vihdoin sain kamat purettua kaappeihen ja laatikoihin. Hienot, jykevät kongolaiset huonekalut!

Näin mitätön on välillä Kinshasan maailma. …/… Eilen tapasin kaikki kaksi Kinshasassa asuvaa suomalaista Kongon DTn yhteensä kuudesta tiedossa olevasta maa…naisesta. Toinen oli hiljattain ollut jokiresteilyllä Mobuton pojan kanssa, ja kertoi, että kokemus oli hieman skitso sillä hän on luennoinut ja näyttänyt kuvia afrikan yksinvaltijoista ja pojalla oli ihan isänsä ilme.

Kollegoiden joukossa joitain hyviä tyyppejä: Mathias on saksalainen majuri ja iso kuin ladonovi, Björn on ruotsalainen, tosi symppis vanhahko ja kokenut välipomo, Julien on fiksuntuntuinen ranskalainen budjettivastaava. Erikoisempaan kaartiin kuuluu mm. itävaltalainen yli 60-v. eversti, joka puhuu ja voivottelee niin paljon, että Björn ihmetteli tekeekö hän samaa (melkein samanikäisenä). …/… Kaikki haukkuu pomoa, ja pomo päästää sammakoita suustaan senkun ehtii.”

Belgien 50 år senare

Till PS, 28 januari 2010:

”På tal om Kommissionen noterar vi att det igår ordnades en demonstration utanför deras swischa kontor, med sit-in i entré-hallen. Demonstrationen ordnades av ett parti som nog med viss fog kritiserar en tidigare belgisk utrikesminister (och numera EU-kommissionär) Karel de Gucht som släppt ur sig ganska saftiga politiska grodor beträffande DRK:s skötsel av biståndspengar (ansenliga summor sedan åratal via kommissionen), korruption och det faktum att pengarna — eller snarare deras avsedda ändamål — aldrig når befolkningen. Också det är befogat, men man kan inte säga det som det gjorts. Saken blir inte bättre av att den nuvarande utrikesministern Steve Vaneckere sade igår att länderna skall i sitt förhållande ”bete sig som vuxna”, paternalistiskt det också. DRK vill inbjuda sin forna kolonisatör till landets 50-årsjubileum i sommar, men ränderna går tydligen inte så lätt ur zebran.”

Koko Souing

Till BB, 28 januari 2010:

”Sain töissä käteeni CD:n, jossa on aika hyvää YK:hon kohdistuvaa pilailua. …/… Päästäksesi kontekstiin voit ennen sitä lukea:
http://bodyinmotion.wordpress.com/2007/04/23/koko-souing/
ja varsinainen pätkä on tässä:
http://www.youtube.com/watch?v=JaN7YM9r7zc ”

Möte med ormar

Detta är inte en grön mamba.

Till PS, 25 januari 2010:

”Förra veckan så skrev EUSEC under handlingsprogrammet för sitt 5:e mandat (1.10.2009-30.9.2010), […/… vilket skedde] vid huvudstaben för Kongos försvarsmakt, som är belägen på en hög kulle vid utkanten av Kinshasas centrum, och ser ut som något ur en film: enorm byggnad (inhyser både huvudstaben och försvarsministeriet) med stora antenner på taket, soldater som står i givakt då man promenerar förbi ingången (jag följde med generalen och två övriga kolleger), soldater med röda baretter, stökigt med människor, walkietalkies och långa gångar, väntrum med nedsuttna soffor och TV med suddig bild i väntan på audiens, och till sist mötesrum med överdimensionerade möbler och mörklackade bord. …/…” där ministern tog emot oss (http://www.consilium.europa.eu/uedocs/cms_data/docs/media/Congo2010.rmvb).

”PÅ söndag, igår, åkte vi med ett par bilar till en botanisk trädgård ca 120 km från kinshasa (http://www.kisantu.net/). Härligt att komma bort från stadens damm och oljud, och svalt och skönt under stora träd. Ett flertal intressanta växter, bl.a. Jatropha Curcas, som ses som ett alternativ till biobränsle från palmolja, och ett gräs som drar ihop bladen vid beröring. Därtill en inhägnad krokodil, en pytonorm som smälte maten, en irriterad babian — och en oinhägnad grön orm som vi stötte på på stigen.”